Fullmåne i Fjöle…
2022. Det är dimmigt, kallt, rått och mörkt ute denna februarinatt. En och annan bil susar förbi. Jag har satt mig vid vedspisen i köket och eldar med björkved. En och annan granvedspinne lägger jag i brasan för att hålla den levande. Det sprakar hemtrevligt och ett lugn infinner sig. Mina vänner har precis lämnat min stuga. Det var en fin afton i goda vänners lag. Jag uppskattar det. Människor som har kul tillsammans förhöjer min vardag.
Under den absoluta tystnaden, frånsett vedspisens igenkännande ljud, sitter jag och börjar minnas tillbaka på en svunnen tid. Det kommer över mig då och då och jag uppskattar det. Det är viktigt att förstå historien för att kunna forma framtiden. Plötsligt fladdrar lågan på stearinljuset till. Det kändes som någon kom in i köket och ibland får jag för mig att min gamla tax Irja finns kvar och att hon med jämna mellanrum går bort till sin gamla vattenskål (som finns kvar till hennes minne). Nu är hon borta, dit ingen smärta och hemlöshet finns.
Jag reste mig upp för att hämta ett glas vatten när jag fick syn på den vackra delikatesskorgen jag fått av personalen på Gates förskola häromsistens, där jag målat i deras lokaler. En kråka för att nämna något. De ville först ha den på trappväggen, men jag svarade bestämt att jag var för yr och förklarade det med att säga; ”…jag har för mycket gulp i huvudet och skvalp i kroppen och det gör att jag ramlar och snubblar mest hela tiden…”. När de frågade om jag kunde tänka mig att måla på dörren precis innan trappen börjar svarade jag; ”…kanon” och det fladdrade till en kråka i mitt huvud. ”Krax, krax; här är jag…”. När jag ”knövlat” mig upp till rätt position och plockat fram palett, färg och penslar; ja, då kände jag mig själv som en skadeskjuten kråka. Jag såg till att klämma ut allsköns färger på paletten och tänkte i det läget på mitt 13-åriga barnbarn som sagt; ”…mormor har nog ätit för mycket färg i sina dagar. Det är därför hon fått cancer”. Där och då drog jag mig snabbt till minnes en hemskt ful ovana jag haft genom åren när jag målat. Jag slickade alltid på färgpenslarna i munnen för att spetsa till penselspetsen med tungan. Det är inte klokt egentligen. Och all färg jag stått med näsan i sedan urminnes tider. Det började med batiktavlor på 80-talet. Då vaxade man lakanstyg och doppade i kemikaliefärger som var så giftiga att om du druckit en mugg av den färgen, ja; då hade du fått hälsa på Sankte Per ögonaböj.
Jag kommer ihåg att jag redan som 16-åring satt i villa Lukus i Bosebyn i Gunnarskog och vaxade lakan med bivax. Kokade och donade med bivaxvattnet alldeles själv i godan ro. Än idag kan jag av och till få en mindre förnimmelse av doften av det kokande bivaxvattnet. Det var tider det. Det sprakade till i eldstaden igen och jag fastnade återigen på delikatesskorgen och drog mig till minnes hur den där målningen på Gate i Arvika fortskred. Mitt i allt fejande kom det fram någon som undrade om jag ville ha en banan. Det tackade jag ja till och ännu en gång fick jag ta del av hur fin förskolepersonalen i Arvika är. De såg mig. Omtanke även i det lilla. Det uppskattade jag, samtidigt som jag slukade bananen. Jag blickade ner på paletten och såg att det fanns lite röd kadmiumfärg kvar. Just det. Det var en mening med det. Kråkan skall självfallet ha en röd halsduk och röda stövlar på sig. Icke att förglömma. I ett par snabba penseldrag, som kändes som att svinga penseln som ett trollspö, var kråkan på plats. Stoiskt ensam, men på plats. ”Åh; vad fin den blev”, utbrast någon. Jag lade till; ”…lite sur, va?”. Jag petade lite på kråkans näbb och i min egen värld svarade kråkan på sitt sätt genom att dra på munnen pillemariskt och sade ”…Marja; här trivs jag”. Jag svarade då kråkan och sade; ”…bra; då kan jag gå. Hej då!”. Jag plockade ihop mina färgpåsar i min s.k. gå-vagn. När jag gick ut och sedan öppnade säkerhetsgrinden tänkte jag på en annan målning som jag gjort för dryga 30 år sedan. En gigantisk akvarell med en trappa som gick upp till fullmånen. I trappan hade en liten flicka somnat ensam med sin målarväska i sin famn. Flickan hade tagit av sig sina skor. När jag fortsatte gå över den blöta gräsmattan och svängde lite vänster stannade jag till. Blev helt stilla och plötsligt kom jordens alla tårar på en och samma gång. För Sabina. Det fanns ingen hejd. Lilla fina Sabina. Tårarna rann och rann och rann. Hon fick bara bli 5 år. Det var på denna förskola hon hade gått den dagen en sjuk man från Arvikas psykiatriska avdelning av någon outgrundlig anledning hade fått ”permission” och promenerat ner till förskolan. Det var exakt i samma veva som Anna Lind hade blivit mördad på NK i Stockholm. Denne man som var så sjuk och skadad i knopp och själ tilläts i alla fall att få ta en promenad och det slutade i en fullskalig katastrof, eftersom han tog Sabinas liv. Gå med Gud, Sabina.
Jag torkade av mina tårar när jag plötsligt hörde någon skrika; ”Marja, Marja”. Det var två små flickor som kom springande mot mig bakom hönsnätet. Flickorna gjorde luftkramar till mig och det var så himla fint. Kramas skall man göra ofta. Det är ett lyckopiller även om det i det här fallet skedde på avstånd. Jag ropade till dem och sade; ”…flickor; när ni ser mig någon gång lova att ni kommer fram och hälsar på mig och berättar att ni var med när jag målade förskolan på Gate…”.
Vedspisen sprakade till igen. Jag var djupt försjunken i mina tankar, men avbröts av ljudet. Jag noterade att bredvid delikatesskorgen i köket låg dagens skörd av post. En hoper reklam och brev från Region Värmland. Varsamt började jag sprätta upp breven, samtidigt som jag åter fick en flashback från den tid, då Mariella var dödssjuk under 80-talet. Jag började gråta vid köksbordet när minnen från den tiden sköljde över mig. Slangar i näsan och dropp. Läkare som hade kallat in mig på sitt rum och tittat mig djupt i ögonen och sagt; ”…Marja; du måste vara förberedd på att din lilla flicka kanske inte kommer att överleva detta. Det är min uppgift att vara tydlig mot dig med detta”. Jag unnar inte ens min värsta fiende den situationen; vilken olidlig tid det var, men som dock löste sig på allra bästa sätt i och med att Mariella lever och själv har barn idag. Jag kunde inte stoppa tårarna, utan fortsatte att öppna brev och detta var från regionen. Jag var tvungen att infinna mig på Karlstad sjukhus redan kommande tisdag. De berättade i brevet att de hittat förändringar på levern.
Jag stannade upp en kort stund och lade ifrån mig breven. ”Förändringar på levern”. Drog mina fingrar under ögonen och tog bort de tårar som fanns på kinden. Jag reste mig upp och gick bort till min lilla åka-bort-väska. Hämtade den och ställde den bredvid köksbordet. I mitt stilla sinne sade jag till mig själv att denna gång, då packar jag inte ner någon färg, utan nu får det bara bli mitt broderi, några klädesplagg och tandborste. Jag hörde återigen vedspisen spraka till och tänkte högt för mig själv; ”…snart behöver jag varken kam eller borste och kanske inga pengar heller. Då går jag rakt in i fullmånen naken…”.
